Sol, sol, sol

Vi fick till slut det "10-dagarshögtryck" som pappa hade efterlyst. Vi har haft en fantastisk vecka. Varje dag har solen lyst på en klarblå himmel och knappt ett moln så långt ögat kan nå! Underbart har det varit. Idag var jag ledig, så då passade mamma Karin och jag på att ta en tur uppe på fjället. Skaren höll för oss så vi struntade i spåren, som för övrigt var perfekta, och åkte rakt ut på de snövita vidderna. Vi kryssade mellan fjällbjörkarna som stack upp ur snön och åkte vart vi ville helt enkelt. Fantastiskt var det! Det är lite svårt att beskriva med ord men jag ska göra ett försök, eftersom en orutinerad fotograf som jag hade glömt ladda batterierna till kameran...!

Vi tog alltså bilen högst upp på Hovärksvägen! Därifrån startade vi och åkte rakt västerut. Solen hade vi i ryggen som värmde alldeles perfekt så man hade en lagom temperatur i kroppen. Här och var hade harar och andra djur sprungit. Vi korsade ett spår som hade misstänkt stora tassar. Kan det ha varit en nyvaken björn som lufsat kanske? Svårt att säga eftersom spåren hade smält ner, men jag tror det var bamsespår. De var så stora så det kan nästan bara ha varit det. Jag blev inte rädd, för det ska man inte vara för de. Jag blev bara nyfiken och spanade extra mycket efter en svart prick uppe på digervålen som eventuellt rörde på sig. Skulle ha varit häftigt att få se en björn ute i naturen. Jag har ju sett från bilar men det är inte riktigt samma sak.

Efter någon kilometer klev vi på Strådalsleden. Några hade hunnit före oss, till och med några strörenar som av någon orsak hade envisats med att gå mitt i leden. Det sjönk väl inte igenom där lika lätt tror jag. Vi hade nog åkt i 3-4 kilometer skulle jag tro när vi bestämde oss för att vända. Vi hade inget vatten eller någon frukt med oss och mina törstsignaler började gå på högvarv. Varför tog vi inget vatten med oss!? Vi måste fått solsting under veckan :)

Nu hade vi solen i ansiktet, och det hettade rejält. Den här gången tog vi leden hela vägen hem. När vi kom till solgropen såg vi att det hade varit många där under veckan, som hade solbadat, fikat och åkt pulka. När vi kom tillbaka åkte vi hem och åt lunch ute i solen. Det är en underbar frihet att åka på skaren. Ibland känns det som att man flyger fram och det är bara att åka dit näsan pekar.

Den här dagen var bland de bästa jag har haft här i Lofsdalen! Den här och den dagen i backen, tillsammans med min lagkompis Karin i januari. De ligger i topp än så länge! Förhoppningsvis kommer det komma fler :)

Jag rekommenderar verkligen Ni som gillar att åka längd, kom upp hit till Lofsdalen under vårvintern! Det här är den bästa tiden! Ni kommer inte att ångra Er!